192
Scenerna växla i snabb följd. I ett soffhörn har trubaduren upptäckt en ung student, han rusar fram till honom, böjer knä och fortsätter med handen på hjärtat:
»Hvem dör jag för,
jag bjuder dig mitt hjärta
med all den kärlek, som det finns däri.
Du skrattar, fy, din lilla snärta,
som vågar gäckas med mitt frieri. —
Nåväl, min roll som trubadur må sluta,
till riksmuseum skänker jag min luta;
i svalg och dryckenskap och fråsseri
skall hela lifvet gå förbi — förbi!»
De sista raderna ha föredragits med en utomordentlig kraft. När sången är slut, slår trubaduren lutan i väggen och går med beslutsamma steg hän mot dörren, medan applåderna åska omkring honom.
Att Villehad äfven ägde stora naturliga förutsättningar som spexskådespelare ligger i klar dag. I det nyss nämnda spexet »Klosterrofvet», ägde han en af sina gamla glansroller som Ulf Fast, rikets jarl. Teater spelades ofta och synnerligen väl under denna tid, i regel dock endast en gång om året, på höstterminen i samband med mårtengåsfesten. Under de första åren af Tullbergs inspektorat voro såsom under Mestertonska tiden gemenligen två dagar anslagna därtill, med spexet förlagdt till första dagen och själfva mårtengåsfesten till den andra. Från år 1892 torde den ändringen i programmet blifvit införd, att hela festen förlädes till en dag. I sådant fall spelades spexet på nationen, medan sexan afåts ute, exempelvis på öfre Gästis eller Valhalla, eller också »spexades» ute i staden på någon för tillfället förhyrd nation, Västmanlands-Dala
