202
Af promenader syntes ej ett spår,
men gräset växte frodigt öfver torgen,
och på sin plats re’n färdig kyrkan står,
och stolt från åsen blickar Vasaborgen.»
Torftigt var studentens lif:
»Man rofvor åt och gröt och saltgrönt kött,
man läste och drack öl och slogs, af vana
sen på sin halmbädd somnade man trött
att nästa dag gå fram på samma bana.»
Inspektor slutade med att utbringa en minnets skål för de upplänningar, som gått före oss, en förhoppningarnes skål för dem, som komma efter oss, en skål för Uplands nation.
I detta sammanhang må här också erinras om den på inspektörs och förste kurators, L. B. Ekeberg, energiska initiativ tillkomna festen den 24 sept. 1903 för de gamla landsmän, som infunnit sig till O.D.-jubiléet nämnda år. Den festen synes hafva gått af stapeln under om möjligt ännu större former och under lifligare anslutning än den föregående. Tyvärr föreligga ej några ingående uppgifter om den, hvarför vi måste inskränka oss till detta flyktiga omnämnande.
En alldeles särskild karaktär få naturligtvis sådana fester, hvilka knyta sig till hyllningen af gamla eller nyvalda hedersledamöter. Särskildt är det två sådana högtider, som här böra räddas från glömskan.
Det finns i raden af våra hedersledamöter ett namn, som torde klinga för uppländska studenters öron med en alldeles särskild klang, och som länge kommer att minnas i våra salar. Alla minnas vi honom ännu från vår stads gator, den stora väldiga kämpagestalten med
