210
återstode intet mer af människan efter döden än hvad som hvilar under grafstenen och det på denna inristade namnet, eller på sin höjd ett namn i historien, vore också lifvet i sanning kallt och ödsligt och tomt. Mänsklig vetenskap räcker emellertid icke till att visa, hvarifrån lifvet kommer eller hvart det går, när döden afslutar det här på jorden, lär ej heller någonsin komma att visa det. Men där vetenskapen slutar, tar tron vid, genom grafvens natt strålar hoppets morgonskimmer, och öfver tro och hopp står kärleken, som ej kan tillfredsställas utan tanken på ett återseende. Tron, hoppet och kärleken kasta så öfver de hädangångnas vårdar en värme och ett ljus, som de annars helt säkert skulle sakna, och i den förhoppning, att detta ljus och denna värme måtte i rikt mått stråla öfver denna minnesvård, bjuder jag täckelset falla.»
Sedan nedlades kransar på grafven af professorskan
Tullberg och af nationens förste kurator, Hugo Plengiér,
och den högtidliga akten där ute på kyrkogården var till
ända, en i vår nations historia enastående händelse.
Vi ha redan öfverskridit gränsen till den andra
perioden af det Tullbergska inspektoratet och måsta skynda
tillbaka till att skildra den stora restaurationen af
nationshuset, som vi med rätta satt som gräns mellan de två
perioderna. Då vi en dag under något af 90-talets år göra
ett besök på nationen, finna vi till vår förvåning, att där
är sig likt som under Mestertonska tiden. Här ha
åtminstone inga modärna bildstormare farit fram och
fördärfvat en gammal vacker idyll. Jo, en sak har förändrats.
Biblioteket har 1886 flyttats en trappa ned i dubbletten
