212
och de senare segra. Se’n gå ett par år igen. Så en dag i början på år 1901 kommer dåvarande andre kurator, Hugo Plengiér, upp på nationen. När han öppnar dörren till tidningsrummet, får han se, att en del al taket lossnat och fallit ned. Vaktmästaren är just sysselsatt med att sopa bort murbruket och lyfta undan gärdselstängerna, som farit ned. Detta blef för starkt. Som den initiativets man Hugo Plengiér är, hade han genast sin fälttågsplan klar. Han skyndar iväg till Svarthäcksgatan 12, där inspektor Tullberg bodde, och framlägger saken för honom. Icke behöfver det sägas, att Tullberg genast från början ställde sig ytterst välvillig och intresserad till tanken på en genomgripande restauration. Han lofvade att ställa sig i spetsen för en insamling till förmån härför. Det var i sanning ett historisk ögonblick för Uplands nation. Efter några timmar äro förvaltningsutskottets medlemmar samlade, och några dagar därefter framlägges en reparationsplan till det församlade urtima landskapets allvarliga begrundan. Den rådfrågade byggmästaren har beräknat, att kostnaderna för en blifvande reparation skola uppgå till cirka 16,000 kronor, men som man ju alltid får taga med i räkningen åtskilliga oväntade utgifter, beslutar landskapet efter en liflig debatt att på frivillighetens väg söka få ihop 20,000 kronor. Med den sålunda fixerade önskesumman vända sig nationens kuratorer till inspektor, som nu tar saken i egna händer. Hans första besök gäller en af nationens hedersledamöter, landshöfding Bråkenhielm, som efter en stunds funderande på saken låter hälsa nationen, att den kunde börja arbetet när som helst; han, Bråkenhielm, garanterade, att pengarna skulle komma. Och de kommo, de 20,000, och mera därtill, de största bidragen från Konung Oscar, E. G. Boström och Dannemoraverken genom Fr. v. Essen. Naturligtvis räckte de icke. Vid en närmare undersökning
