man, som här å deras vägnar talade och frambar deras tack för den frikostiga gåfvan af det nya hemmet.
Tanken söker sig omedvetet hän till en liknande stund i nationens historia, året 1832, då Hwasser här i samma sal och af samma anlednig stod som de ungas representant. Sedan dess hade nära nog ett sekel susat genom dessa salar, och hur mycket enklare tedde sig inte den sal, där han, den vördade gamle, bar fram ungdomens doftande tacksägelseoffer.
Festen började med, att en utvald sångkör stämde upp en af inspektor författad invigningssång, till hvilken Ruben Liljefors satt musiken:
»Mäktiga, höga, manande minnen
dväljas se’n gammalt i fädernas sal,
lära hur fordom söner af Upland,
gångna ur armod brutit sin bana,
högt låtit svaja vår uppländska fana,
lidit och fröjdats, segrat och blödt.
Oss deras tysta stämma bjuder,
som den har bjudit framfarna släkten
och i sekler skall bjuda än:
'Vandren så, som det höfves män!’»
Därefter intogs talarstolen af nationens inspektor. Det gör mig ondt att icke här kunna bereda utrymme åt hela invigningstalet, isynnerhet åt den del däraf, som hölls på vers. Men några brottstycken måste dock tas med.
»Så står vår byggnad nu, den kära gamla,
som från det gångna seklets morgonväkt
mot sönerna af Upland famnen sträckt,
fast sliten hårdt och färdig nyss att ramla
framför oss i en ny och ädel dräkt,
