sitt ädla guld på sagans Fyrisvall, —
må vår nation i skydd af gamla minnen
gå ständigt fram åt år från år!
Af egen makt hon litet dock förmår,
må Han, som öfver mänsklig vishet står,
som förr sin kraft åt Uplands söner skänka
och så till välgång deras öden länka!»
Efter talets slut afsjöngs andra strofen på den förut omnämnda kantaten, hvarefter deltagarna i festen skildes åt för att redan kl. 6 på eftermiddagen ånyo mötas kring middagsborden å nationssalen. Vid de smakfullt dukade borden intogos hedersplatserna af nationens inspektor, excellenserna Boström och von Essen, universitetskansleren Gustaf Fredrik Gilljam, statsrådet L. Annerstedt, landshöfdingarna Douglas och Bråkenhielm, ärkebiskop J. A. Ekman och rector magnificus, professor Hammarsten. Af de många talen må här endast omnämnas inspektors tal för H. M. Konungen, hvarvid excellensen von Essen i egenskap af riksmarskalk utbragte lefvet, förste kurators tal för hedersgästerna, hvarpå universitetskansler Gilljam svarade. Vid zwycken, som vidtog efter middagen, höll tredje kurator, Karl Rudherg, tal för landshöfding Bråkenhielm, Walter Kant för gamla landsmän och Hugo Plengiér för arkitekten. Hela festen bars af en sällsynt stark och värdig stämning, och den allmänna känslan hos landsmännen öfver att här ha åstadkommit någonting, som hörde framtiden till, var naturligtvis mer än berättigad. Främst gingo naturligtvis tankarna till alla de frikostiga gifvarna och till nationens inspektor. Ett uttryck för denna senare känsla föreligger också i det uttalande, som nationen den 7 december 1901 lät göra till protokollet. Det heter nämligen här: »Beslöt nationen till protokollet uttala sitt synnerliga tack till
