Kap. VII. Sena tider (1908 — 1914).
Redan länge har författaren känt sig som på förbjuden mark. Det käns i viss mån motbjudande att i det galleri af nationsbilder, som vi i de föregående kapitlen sökt teckna, placera in de ännu lefvande och söka få grepp om den utveckling, hvari vi själfva befinna oss. Något sådant kan ej heller rimligtvis af honom begäras. Men om han ändå icke låter pennan hvila, så är det närmast för att få svar på den frågan: Hvar befinna vi oss nu? Om det är sant, att framtiden födes ur nuet, så måste det ju på det allra högsta intressera oss att, så klart sig göra låter, äfven fixera detta nu. ödmjukhet inför forntiden innebär på intet vis öfvermod inför samtiden. Och så rikt har dock de sista årens uppländska nationslif varit både på uppslag och fullföljda verk, att det mer än väl förtjänar ett blad till sist. Författaren har också tänkt sig saken ungefär så: »Därute rundt omkring i svenska bygder äro gamla landsmän verksamma, måhända kan det intressera dem att höra ett och annat berättas, hur nationen nu lefver och har det.»
I mindre akademiska konsistoriets protokoll den 23 november 1907 heter det:
