Olof Thunman blef poeta laureatus på Uplands nation. Ända till framemot denna tid — året låter sig icke med bestämdhet fixeras — hade man i Uplands nation sjungit J. Nyboms gamla sång: »Uppsvearnas tåg går med makt och med ära». Så dyker Olof Thunman, en ny Wivallius, upp på nationens horisont och sjunger oss en ny sång, som all äkta poesi ett stundens barn. Den kom enkel och utan anspråk, så som den föddes ur ett sångarhjärtas behof att sjunga, blef omhändertagen och stannade kvar. Icke är den just för estetiska finsmakare, men ändå sjunges den gärna och med kläm af oss. Den ger oss något af den uppländska hembygdens egen stämning:
»Här ligger landet,
landet med ära,
sagornas, minnenas, löftenas trakt.
Hembygd, din fana
glada vi bära.
Fladdre den högt emot skyarnes jakt!
Sjung den som kan det:
Här ligger landet,
Upland, vår hembygd med skördar och järn.
Här just om våren
lärkorna sjunga,
så som man aldrig på jorden det hör,
medan kring slätten
skogarna gunga,
väckta till jubel af vindarnas kör.
Sjung etc., etc.
Här just om hösten
tegarne bära
gyllene hvete och gungande råg,
