Sida:Uplands nation 1800-1914.djvu/242

Den här sidan har korrekturlästs

228

Förtjänsten af, att den unisona sången[1] efter några års tystnad åter kom till heders inom nationen, tillkom­mer Otto Sjögren, förste kurator 1910, liksom ock att den domnandets ro, som lagt sin kalla hand öfver natio­nens nöjeslif, på ett lyckligt sätt bröts. Vi upplefva nämligen, hur underligt det än låter, under dessa åren något af sterilitet och ofruktbarhet på idéer, och en lätt blaserad skepsis hotade totalt fördrifva glädjens genier från stu­dentnationerna, där de dock så länge varit bofasta. Det var då, som den återupplifvade juvenalorden kom som en hjälpare för det hårdt tryckta nöjeslifvet inom Upsala studentkår. Juvenaleriet sträckte sina verkningar äfven till vår nation, och gamla melodier började spela igen. Det må ock nämnas, att under Birger Löfgrens kuratel, år 1911, återupplifvades orkestermusiken inom nationen, och bildades ett musikkapell, som ännu äger bestånd.

Det är en synnerligen betydelsefull tilldragelse under det Söderblomska inspektoratets tid, som vi här måste ägna några ord. Jag menar den på Uplands nation anordnade uppländska spelmanstäflingen 7—8 maj 1909. Initiativet till dessa första uppländska spelmanstäflingar togs af professor Axel Erdmann och landssekreteraren grefve Knut Hamilton. Syftet med dylika täflingar torde numera vara så allbekant och sakens betydelse af enhvar insedd, att många ord icke behöfva spillas härpå. Pro­fessor Erdmanns lefvande intresse för den uppländska hembygdens gamla kulturskatter var redan förut kändt inom Uplands nation. Redan år 1896 föredrog inspektor Tullberg på ett landskap en från professor Erdmann inkommen skrifvelse, hvari han riktade en liflig

  1. Vårterminen 1910 utgafs nationens sångbok, den första i sitt slag i Upsala.