fröjden blef kort. Endast vid ett därpå följande landskap fick Hwasser tjänstgöra som Uplands nations förste kurator, och då var han redan utnämnd till professor vid kejserliga akademien i Åbo. Detta landskap, som hölls den 28 maj 1817, torde väl ha varit ett af de egendomligaste, som nationen haft under sin långa historia. Knappast torde det ha händt förr, alt en kurator suttit som utnämnd professor och ledt ett landskaps förhandlingar inom vår nation, näppeligen ej heller, att han i samma stund, han frånträder denna befattning, utnämnes till senior honorarius. Men det skedde nu. Detta landskap har tydligen helt och hållet fått karaktären af afskedsfest för Hwasser. Efter ett af Hwasser hållet föredrag om »Några anmärkningar om atmosferiska luftens natur», tolkade Hwasser i afskedsstunden sina varma känslor för den nation, han i nära tretton år tillhört, och bringade den sitt tack och farväl. Å nationens vägnar tog inspektor till orda, uttalande sin förvissning om att nationens ledamöter alltid skulle följa sin frejdade landsman med det varmaste intresse. Härutinnan fick inspektor också rätt. Ty att landsmännen med tacksamhet och stolthet allt framgent mindes sin förre kurator framgår bland annat af den landsmannahälsning, som Carl von Zeipel å nationens vägnar bringade Hwasser vid ett tillfälligt besök den 7 september 1820, och till hvilken den outtröttlige B. G. Ekeberg komponerat en lättsjungen melodi.[1] Dikten trycktes på nationens bekostnad och utdelades bland landsmännen. Den lyder som följer:
- ↑ Kallstenius, Blad ur Upsalasångens historia s. 33 f. Denne Bror Gustaf Ekeberg är densamme, om hvilken förut är talat. Han har utfört flera af kompositionerna, som vid denna tid sjöngos bland studenterna i Upsala. Särskildt populär synes hans beväringsvisa: »Vi famna den sköldmö, som Nordan står», — ha blifvit. Angående Uplands nations insats i dessa tiders musiklif,
