238
Vägar ha vi sett öppna sig utåt, vägar i sol upp mot höjderna, men här och hvar ha vi också sett vägar bära nedåt mot mörka ensamma djup. Måhända har det mesta varit spår i sanden, brottstycken, sagofragment af unga människolif. Vi ha också skymtat något af historiens eget lif, det eviga stora sambandet mellan tid, som varit och som är inne.
Där ute på gården ser jag Vingarna och Mor. Julsnön har fallit, och gården ligger hvit. Men ur detta hvita lyfta sig ett par mörka gestalter mot kvällsskyn. Naken och hjälplös med slutna ögon och hufvudet gömdt intill örnens starka, varma bröst klamrar sig ynglingen fast. Och där borta på andra sidan vägen står Mor, enkel och fattig, hembygdens, fosterlandets symbol.
Så som de stå där nu i denna tindrande vinterkväll, skola de stå här för sekler. Och i dem skall Uplands nations ungdom också finna det, som ger åt ett människolif dess styrka och skönhet.
