Snart ungdomen flyktat —
som våren förflutit —
de drömmar vi njutit
har tiden snart lyktat.
Och minnet står ensamt och bleknande qvar:
Men vakar vid flamman
i redliga hjertan
förjagande smärtan
och binder tillsamman
I kransar de blommor dem vänskapen spar.
Dig kunna vi kalla
en dröm om vår ära:
Nu är du oss nära
snart sakna dig alla:
Om dig drömde vänner och fädernesland!
Men fritt må du fara,
Vår skall du dock blifva:
din kärlek oss gifva,
den varmt vi besvara —
två skingrade lågor i broderlig brand.»
Att författaren till denna tidstypiska dikt, Carl von Zeipel, spelade en synnerligen framskjuten roll inom Uplands nation vid denna tid framgår klart af ofvanstående. Lika obestridligt är, att han inom studentcorpsen i dess helhet var en framskjuten och mångbetrodd man. Huru isolerade de studerande nationerna i Upsala än voro under en tid, då ännu icke tanken på en allmän studentförening uppkommit, så måste de ju ändock
