En andra omständighet, som man också får taga med i räkningen, då det gäller orsakerna till den nämnda »olusten» inom nationen, är dess kroniska kassabrist. Måhända är Roslags den enda[1] af de tre uppländska studentnationerna, som till denna tid hade sin gamla fiscus i behåll, men denna fiscus var för det mesta tom på pängar. Landsmännen tyckas ej heller visa någon större beredvillighet att uppfylla sina förbindelser till nationen.
Den 10 december 1819 klagas det öfver, att åtskilliga landsmän under flera år försummat att inbetala de vanliga terminsafgifterna och bibliotekspengarna, hvadan nationen beslutar, att sådana skulder skulle till nationskassan inbetalas senast d. 1 mars det följande året. Det oefterrättliga i sådana förhållanden fortsatte emellertid, så att nationen 1824 ser sig nödsakad att t. o. m . på laglig väg indrifva sina fordringar.
En omständighet, som ytterligare förvärrade den dåliga ekonomien, var de ständiga honorariigåfvorna till inspektor, hvilka togo djupa tag i nationskassan såväl som i de fåtaliga landsmännens börsar. Den 13 oktober 1802 uppdrog nationen åt sin kurator att hos guldsmeden Yttreus inköpa några silfverpersedlar till ett ungefärligt värde af 70 Riksdaler att tillställas inspektor. 1803 beslutas åter om ett honorarium till inspektor Almquist, till hvilket landsmännen skulle betala en summa af 2 Riksdaler hvar.
Professor Drissel erhöll under sin inspektorstid vid tvänne olika tillfällen sådana gåfvor, ehuru han vid mottagandet af sitt inspektorat bestämdt afsagt sig hvarje honorarium. 1814 förärades han af nationen en
- ↑ Post tot discrimina rerum har denna fiscus återigen hamnat i nationens ägo 1914.
