26
nationen denna sin undersåtliga välvilja. Den floskulösa retorik, med hvilken t. ex. aflidne ärkebiskop Jakob Lindbloms minne hugfästes i nationens protokoll den 17 februari 1819, lämnar ingenting öfrigt att önska.
Nationen beslöt nämligen uppdraga åt sin kurator att underteckna den klagoskrift, »som i hela studentcorpsens namn skulle öfverbringas ärkebiskopinnan, till betygande af den sorg som den studerande ungdomen så innerligen delade med henne sedan den 15 öfver förlusten af sin så allmänt älskade och vördade styresman, — — — som sedan Han med sitt anseende skyddat, med sitt exempel föregått, med sin erfarenhet ledsagat, med sina uppmuntringar lifvat den studerande ungdomen på sina mödors väg, nu mera icke fanns, utom i glansen af sitt namn och äran af sitt minne». Under professor Lundblads inspektorat synes, som förut är antydt, nationen i någon mån hafva lyckas komma upp ur sin mångåriga försumpning. Lundblad själf deltager med lust och nöje i nationskonventen och uppmuntrar — som det heter i ett protokoll af den 6 juni 1825 — Nationen i sånggudinnornas dyrkan. »Hela nationen lifvades af den innerligaste tacksamhet, och Curator sökte i ett kort tal skildra ej de känslor, af hvilka alla voro uppfyllda, men deras förbindelse till sin Inspector och deras rena tacksamhet för en så lifvande uppmuntran.» Särskildt förefaller det, som om sången varit föremål för inspektörs intresse. Vid ett landskap den 6 dec. 1826 heter det, att nationen åtskildes under sång. Och den 3 mars 1827 har man kommit så långt, att det bestämdes, att regelbundna sångöfningar skola hållas hvarje onsdagseftermiddag.
Det var i denna icke alltför gynnsamma jordmån, som den sällsamma planta växte och mognade, hvilken sedan bar törnrosdiktaren Carl Jonas Love Almquists namn. Hans vistelse vid universitetet som studerande af
