ha en relativt rymlig sal för sammankomster. Inredningen måste ha varit den minsta möjliga. Ett bord, en kateder för ta1öfningar, några träbänkar utmed nakna väggar, en fiscus och några simpla ljusstakar af tenn. Möjligen prydde också ett eller annat porträtt salens otapetserade väggar. Enkelt och tarfligt måste sålunda nationens första hem på egen grund ha tett sig; men trefnaden och ungdomsglädjen voro bofasta där, då som nu.
Det var väl knappast någon, som med varmare intresse följt afgörandet och behandlingen af nationens viktiga egnahemsfråga, än den vördade åldring, som var nationens inspektor. Förundransvärdt länge hade 80-åringen trotsat ålderns krämpor och begynnande svaghet. Den i nationens porträttsamling bevarade bilden af domprosten Winbom, som anskaffades 1829 samtidigt med porträttet af hedersledamoten, bibliotekarien Boberg, härstammar väl från något tidigare år. Men det godmodiga leende, som leker på läpparna, medan skalken glimtar i det djupa, bottenärliga ögat, torde vara en synnerligen god karaktäristik af domprosten Winbom äfven från hans allra senaste år. Hans hustrus år 1824 timade död var emellertid ett hårdt slag, hvarifrån han aldrig hämtade sig mer. Endast en enda gång synes Winbom mött med sina unga landsmän i det nya hemmet vid S:t Larsgatan, det var vid sista höstlandskapet 1825. Året därpå tynar
