den nya Karolinska högskolan i Stockholm deltog han tappert och utdelade många hugg, som för alltid skilde honom från många gamla vänner och kolleger inom den medicinska vetenskapen. Vissa idéer hade hos honom nästan fått karaktären af tvångstankar. Dit hörde hans beundran för konung Karl XIV Johan, och hans afsky för Napoleon. I en tid då nya samfundsideal började skymta fram här och hvar och ingå förmälning med frisinnets sak, blef han allt konservativare och konservativare. För majoriteten hyste han ett afgjordt förakt. »Massan är endast de falska profeternas resonansbotten» är ett af hans bevingade uttryck. Stark och lidelsefull som han var i sina sympatier för personer och idéer, var han det naturligtvis också i sina antipatier. Den klassiska attityden af själfbehärskning, jämnmått och harmoni var icke alls Hwassers sak. Därför var han alltför mycket german. Hwasser kunde bli ond, och när det hände, blef han det på allvar. Någon »persona grata» i samtidens Upsala kunde han väl därför aldrig bli, undantagandes hos studenterna, men en skarpsynt gammal skolman träffade nog det rätta, när han sade: »Det är väl, att han blir häftig; ty eljest är han så god, att han aldrig skulle kunna säga sanningen».[1] Det lär ha varit ett utomordentligt nöje att höra honom diskutera den tidens moderna skönlitteratur med den vittra öfverstinnan Malla Montgomery-Silfverstolpe, i hvars celebra salonger Hwasser var en ofta sedd gäst. Fredrika
- ↑ Strandberg a. a.
