6
ton år kom in. Han stängde dörren efter sig och stod sedan och väntade.
Han var spenslig till växten, varför man omöjligt kunde missta sig om hans ålder. Hans hy var ljus och ögonen blå. Han var klädd som sjöman med blå jacka och byxor.
Även hans kläder voro illa medfarna, och även han var beväpnad med revolver. Men däri bestod också den enda likheten mellan honom och mannen, som höll hela sällskapet i schack med sina två revolvrar och sin hotfulla, betvingande blick. I allt annat voro de varandras motsatser. Den andre var reslig och bredaxlad, en riktig jätte även efter nordiska begrepp, fast hans mörka ögon och hy skvallrade om sydländsk härkomst.
»Vrid om nyckeln i låset», befallde mannen uppe på bordet utan att vända sig om. »Det ligger en järnbom bredvid. Lägg på den.»
Ynglingen lydde.
»Gå nu fram och ta ifrån dem vapnen. Börja från vänster. Kvinnorna också… Raska på!»
Ynglingen skyndade fram och plockade snabbt och behändigt bort alla de skjutvapen, han fann. Det visade sig, att även en del av de elegant klädda damerna voro försedda med revolvrar av en ganska respektabel kaliber.
Det var en mycket blandad församling, som på detta sätt berövades sina ägodelar. Där fanns svartmuskiga mexikaner, halvblodsindianer och väderbitna män med amerikansk ansiktstyp. Somliga voro klädda med en påfallande elegans, andra voro luggslitna och smutsiga. Kvinnorna voro alla lysande klädda, somliga i siden och sammet med dyrbara smycken, andra helt enkelt vad man kallar trasgranna.
Klädernas brokiga färgprakt stod i bjärt motsats
