Jim Blasco från Texas såg ingalunda nedslagen ut, när han med bakbundna händer fördes fram till polislöjtnanten, snarare tvärtom.
»Vad heter ni?» frågade Pablo Estella i barsk och myndig ton.
»Mitt namn är Jean de Blasco», svarade Jim, »fast på senare år har jag varit mera van vid att kallas Jim Blasco från Texas. Med vem har jag den äran att tala?» fortfor han i obesvärad ton och bugade sig.
»Ni talar med anföraren för gendarmerna i Vuarico, don Pablo Estella», svarade polislöjtnanten i samma ton som förut, »och ni har att stå till svars för ett uppträde, som ni ställde till härom kvällen i en saloon. Dessutom vill jag veta, varför ni försökte komma undan lagens handhavare.»
»Tillåt mig att svara på den sista frågan först», svarade Jim Blasco. »Jag hade ingen aning om att det var lagens handhavare, jag flydde för. Jag är obekant med förhållandena här i landet, och styrman Bill, som fick hästen skjuten under sig, sade åt mig att akta mig för er. Han sade, att det var ett band ohängda skurkar, som försökte komma åt mr Fosters karta, liksom den där boven Salandra. Hade jag vetat, att jag haft med gentlemän att göra, så skulle jag naturligtvis genast slutit mig till er.»
Estella bet sig i läppen och såg skarpt på fången. Det syntes tydligt på honom, att han inte var säker på, om denne talade sanning eller endast drev med honom.
»Vad har ni här i landet att göra?» frågade han därpå.
»Jag kom hit, som så många andra, för att söka guld. Jag antar, att ni redan vet, herr löjtnant, att jag därvid råkade träffa unge mr Willy Foster, son till en man, som här brukade kallas för Galne John. Han
7 — Upp med händerna!
