104
straff», tillade han med bister min. »Förr eller senare skall jag se den gynnaren hängd.»
»Det värsta är», återtog Jim med bekymrad min, att det kan bli svårt nog för oss, om han lyckas komma undan.»
»Hur så?»
Polislöjtnanten lät helt orolig. Han höll det nu för en självfallen sak, att Jim Blasco stod på hans sida, och hyste ej längre minsta misstanke.
»Så förfärligt långt borta kan inte Salandra vara», svarade Jim i samma ton som förut. »Han har nog också slagit läger på den här sidan floden, och Pedro Imanez letar sig nog fram till honom. I så fall får banditerna reda på, var vi ha slagit läger, och det är inte tu tal om, att Salandra kommer att begagna sig av den upplysningen. Innan vi vet ordet av, kunna vi ha dem över oss.»
»Ja visst», utbrast polislöjtnanten, »det är alldeles riktigt. Vi kunna inte gärna stanna här.»
»Nej, såvida inte era karlar få tag i mestizen», instämde Jim Blasco.
»Det är föga troligt», sade Estella missmodigt. »Det säkraste är att genast bryta upp och slå läger någon annanstans.»
»Det är också min mening. Jag skulle inte dröja ett ögonblick, om jag vore som ni…»
Pablo Estella var ej sen att ge order om uppbrott. Karlarna, som hela tiden stått omkring honom, hade hört samtalet och lydde beredvilligt. De hade inte minsta lust att träffa banditerna en gång till.
»Nu kanske jag kan få mina vapen», sade Jim Blasco efter en stund, när polislöjtnanten kom tillbaka till honom. »Jag är inte till mycket nytta utan dem.» Estella tvekade en smula.
»Nåja», fortfor Jim godmodigt, »jag är inte så an-