110
jag skall hålla för er. Jag är ganska talträngd, ser ni; det är ett av mina fel, men på samma gång kan jag vara ganska vältalig, när det gäller, och det brukar ju räknas som en förtjänst.»
Åter gjorde han ett uppehåll för att bedöma verkan av sina ord. Det for ett leende av tillfredsställelse över hans ansikte, då han såg, att den andre satt som på nålar.
»Jag skulle vilja övertyga er om, att en sådan gemen skurk som ni inte alls bör fortsätta och spela polis. Det lönar sig inte i längden. Tro mig, förr eller senare har ni gått så länge till brunnen, att ni slutligen spricker. Ni känner ju till det där gamla ordspråket om den andra krukan, eller hur?»
Då Estella fortfarande inte svarade, återtog han i samma ton:
»Ni skall inte heller försöka er på att spela rövare. Till det fordras i alla fall en viss portion mod, och det saknar ni alldeles. Vidare måste man vara knipslug av själva katten. Och inte kan ni väl säga, att ni är så värst klyftig, eller hur?»
»Sluta, människa», väste Estella mellan tänderna, »annars…»
Han var alldeles utom sig av raseri, och om ej Jim Blasco haft sin revolver riktad mot honom, skulle han ha kastat sig över sin plågoande.
»Annars?…» upprepade Jim Blasco. »Ni kommer med hotelser, tror jag. Där ser ni själv, hur pass klyftig ni är. Ni har sett prov på, vad Jim Blasco från Texas är för en karl, och ändå envisas ni med att komma med hotelser. Akta er för det, min käre vän, det kunde sluta illa.»
Polislöjtnanten bet ihop tänderna.
»Nej, till bandit duger ni inte heller», återtog Jim. »Ni skulle slå er på något annat. Försök er på att bli
