yrkesspelare. Det vore just en syssla för er. Ni blir visserligen hängd i alla fall, men det kan ju inte hjälpas, Huvudsaken är att ni lyckas med någonting här i livet, innan er timme slår. Och tro mig, med en smula fingerfärdighet kunde ni gå långt på den banan!»
Ännu en gång väntade han några ögonblick och såg på sitt offer med samma bistert föraktfulla min.
»Ni har kanske hört talas om ett spel, som kallas för poker», fortfor han därefter. »Det består i, att man bluffar och låtsas ha bättre eller sämre kort, än man har, alltefter omständigheterna. Ni skulle försöka er på det spelet. Ni kan inte tro, vad den där bluffen är intressant och spännande. Man har lika trevligt som jag i dag, när jag bluffade för er. Det lyckades bra, inte sant? Det roligaste var», tillade han och skrattade, »att jag hade kartan med mig!»
Estella ryckte till och såg häpen på honom.
»Jag hade den gömd i min revolver… i själva pipan», fortfor Jim Blasco och skrattade med full hals. »Den ligger instucken där fortfarande… just i pipan på den här revolvern, som jag nu riktar emot er. Det kan man väl kalla bluff, så det förslår.»
De sista orden hörde säkert inte Estella, ty nu hade han kastat om sin häst och jagade i sporrsträck därifrån.
Jim Blasco såg leende efter honom.
»Det där tog säkert, så det kändes», mumlade han belåtet för sig själv.
Strax därpå blev han åter allvarlig och lyssnade spänt. På långt håll hörde han höga rop. Gendarmerna måste ha vänt tillbaka och träffade just nu på sin försvunne anförare.
Jim Blasco steg lugnt av sin häst och ledde den in i snåren vid sidan av vägen, Där ställde han sig och höll
