»Hör hit, ni, där borta!» ropade styrman Bill plötsligt. »Jag är också hungrig efter den här kapplöpningen…»
Karlarna skrattade.
»Lugna dig, old boy», ropade en av dem tillbaka, »det dröjer nog inte så länge, innan du inte behöver någonting.»
»Gamarna få nog en tillräcklig fet bit ändå», ifyllde en annan.
Salandra hade hört ropen och satte sig plötsligt upp.
»Ge fångarna vad de vilja ha», befallde han. »Och håll er tysta sedan!»
Därefter lade han sig åter ned.
Befallningen åtlyddes genast. Salandra höll god ordning bland sitt folk, och när han sagt sitt ord, var det ingen, som vågade komma med några invändningar.
»Han är på sätt och viss rätt hygglig i alla fall, er general», sade styrman Bill och tog för sig av de bästa bitarna. »Nej, pass min gosse», fortfor han till den, som kom fram till honom med maten, »hörde du inte, vad som sades. Fångarna skola få, vad de vilja ha, var det. Och så kommer du och bjuder en gammal sjöman på vatten! Tror du inte, att jag haft nog av det i min dag? Bättre upp, min gosse.»
Han fick också någonting, som var »bättre upp». Karlarna vågade ej neka av fruktan för, att ett nytt bråk skulle störa deras anförare. För övrigt kunde de ej annat än beundra denna kallblodighet hos en man, som kunde skämta i en så fruktansvärd belägenhet. De kände sin general och ansågo inte styrmannens liv mycket värt i detta ögonblick.
Även Willy fick naturligtvis sin beskärda del. Lugnad genom sin väns trygga säkerhet åt även han med god aptit.
