fot man stiger ur sängen… Och vad mig beträffar…»
»Nu kan det vara nog», avbröt honom Salandra förargad. »Jag beundrar visserligen ert mod, styrman Bill, men jag är inte upplagd för skämt just nu. Vi ha allvarligare saker att tala om.»
»Nåja, skämt åsido», svarade Bill en smula allvarligare, »Jag begriper nog, att det inte var så värst roligt att komma underfund med, att vår vän Jim Blasco inte skulle gå i fällan. Det är väl där, skon klämmer, eller hur?»
»Det stämmer», svarade Salandra öppenhjärtigt. »Om jag hade fått tag i honom, skulle det ha sett en smula ljusare ut för er, min käre Bill. Jag har inte glömt, att ni hade mitt liv i er hand, och jag ville gärna skona er. Men mina planer äro viktigare än ert liv.»
»Jag förstår det så väl», återtog Bill med samma orubbliga lugn. »Det är alltså meningen att ge mig nådestöten?…»
»Det beror på er själv», svarade Salandra. »Ni har bara att välja…»
»Aha, den gamla visan!»
»Hör på», återtog Salandra ivrigt och satte sig ned framför honom. »Jag känner er, styrman Bill, och jag kan inte neka till, att jag känner den största högaktning för er…»
»Jag önskar, att jag kunde säga detsamma om er». inföll Bill.
Salandra låtsades ej höra anmärkningen, utan fortsatte.
»De sista två dagarna har jag sett, att ryktet om er inte talat osant. Jag är därför benägen att tro allt, vad man säger om er…»
»Hm, vad skulle det vara?»
