ni miste. Jag skall skona honom från obehaget av att se er bita i gräset. Han skall bli den förste, som faller för en kula ur den här revolvern, om ni fortfar att vägra.»
Han riktade revolvern mot Willy, som blev alldeles blek. Han var nog en modig pojke, men det är inte så lätt att se döden i ögonen.
Han sade emellertid ingenting, utan bet ihop tänderna och försökte behärska sin dödsångest.
Styrman Bill gjorde inte en min. Det var, som om alltsammans inte anginge honom.
»Nå?» frågade Salandra och började räkna: »Ett… två…»
»Och tre», ifyllde Bill och såg med gäckande min på banditen.
Salandra sänkte sin revolver och stoppade den i bältet.
»Bravo Willy!» fortfor styrman Bill. »Du är en hel karl, det syns. Fortsätt på det viset, så kommer du att gå långt med tiden. Såg ni general… han blinkade inte ens… en dunderpojke!»
Salandra bet sig i läppen, men svarade ej.
»Åhnej, min bäste stråtrövare, så lätt går det inte att lura mig», fortfor styrman Bill. »Tror ni inte, att jag kan tänka, jag också. Så länge som pojken är nödvändig för er… utan honom kan ni ju inte få tag i Galne Johns gruva, även om ni lyckas komma över kartan… så länge låter ni honom nog leva. Så dum är ni inte, det berömmet kan jag ge er. Nu trodde ni förstås, att det där tricket skulle lyckas, därför att det såg ut, som om det lyckades förra gången. Men det var bara, därför att jag ville göra er sällskap på en liten promenad. Nu sitter jag bra, där jag sitter.»
»Ni gör så katten heller», röt Salandra ursinnig. »Nu gäller det er själv. Svara… annars…»
