124
Styrman Bill såg lugnt på honom.
»Vad var det, ni sade, att jag hade för valspråk?» frågade han. »En man — ett ord!… Var det inte så?»
Salandra funderade några ögonblick.
»Jag kan inte annat än beundra er, styrman Bill», sade han slutligen i lugnare ton. »Det är en stor missräkning för mig, att ni inte vill stå på min sida. Jag vill ge er tre timmar till, men sedan är mitt tålamod slut. Ni skall få se, att jag också kan hålla ord.»
»Det tror jag nog», svarade Bill lugnt. »Jag minns ett löfte, som gavs av en viss banditgeneral häromdagen, när jag skonade hans liv. Han lovade att vid första tillfälle göra samma tjänst tillbaka… det var nämligen en man, som kunde hålla ord.»
»Jag har hållit ord. Ni kan gå härifrån, när ni vill, svarade Salandra. »Ni behöver bara avstå från ett vanvettigt beslut.»
»Jaså, är det vanvettigt att stå vid sitt ord… då kan jag förstå, att ni inte vill göra det!»
Salandra bet sig i läppen.
»Ni har er själv att skylla», sade han slutligen och ryckte på axlarna. »För övrigt så har ni tre timmar att tänka över saken på. Under tiden skall jag ta mina mått och steg…»
Styrman Bill såg upp.
»Ja vissa mått och steg», fortfor banditanföraren. »Tror ni, att jag vill skrämma en man som er med någonting så enkelt som en kula genom huvudet. Nej, ni skall dingla i galgen, min vän, det är bättre upp.»
För första gången under detta samtal ryckte den gamle sjömannen till och bleknade. Salandra hade räknat alldeles rätt — en kula fruktade han inte, men en så skymflig död!
Det blixtrade till av triumf i banditens ögon, när han såg verkan av de sista orden. När allt kom om-
