134
»Hur i all världen bar du dig åt för att komma så precis?» frågade Bill. »Det såg ut som trolleri.»
»Ja», svarade Jim skrattande, »det syntes på de fyra banditerna, som skulle vakta er, att de misstänkte någonting övernaturligt i allt det där. Lade du märke till, hur fåniga de sågo ut?»
»Hade knappt tid till det», svarade styrman Bill. »Misstänker, att jag såg fånig ut själv… och det var sannerligen inte att undra på. Jag trodde nog, att du skulle göra ditt bästa för att hjälpa mig, men jag kan inte begripa, hur du kunde komma så i rätta ögonblicket.»
»Åh, om det berott på mig, så skulle jag ha kommit långt förr. Men det var inte möjligt… jag måste passa på, just då alla stodo samlade på ett ställe, annars hade jag kunnat misslyckas. Jag var minsann i lika stor spänning som ni.»
»Men hur…»
»Vänta ett slag med frågorna», avbröt Jim, »tills vi kommit i väg. Då skall jag berätta alltsammans i tur och ordning. Se här skall ni få se!»
Willy uppgav ett rop av häpnad, och styrman Bill såg helt handfallen ut. Just nu hade de kommit fram mellan ett par klippor till en liten öppen plats med några buskar och glest gräsbevuxen mark.
På denna plats gingo tre sadlade hästar och betade.
»Vad i all världen!» utbrast styrman Bill och rev sig i håret.
»Det är ju våra hästar!» utropade Willy. »Samma hästar, som vi måste lämna i sticket.»
»Nej, håll i mig !» sade Bill. »Det står inte rätt till med det här. Kan du trolla, Jim, eller…»
»Jag visste väl, att det skulle bli en överraskning», sade Jim skrattande. »Men något trolleri är det inte.»
»Tala, människa», sade Bill och grep honom i ar-
