men, »annars tror jag sannerligen, att jag blivit hängd, och att det här bara är en dröm. Hur i all världen ha de kommit hit?»
»Det ha vi vår älskvärde vän general Salandra att tacka för», svarade Jim Blasco. »Han är en försiktig general och visste, att han hade med mig att göra. För den händelse, jag skulle lyckas komma över till andra sidan, ville han ha hästar här för att kunna förfölja mig. Han kunde ju inte ha hästarna framme, när han låg på lur efter mig. Därför lät han leda över de här tidigt i morse.»
»Var han verkligen så oförsiktig?» frågade Bill. »Han måste ju räkna med den möjligheten, att du fanns i närheten.»
»Ja, i morse är kanske inte riktigt», ändrade sig Jim. »Det vore kanske rättare att säga i natt. Men jag har ögon som en uggla, och jag såg honom nog. Det är i alla fall lustigt, att han skulle ha valt just våra hästar!»
»Hm, det är inte så underligt», menade Bill. »Deras krakar gå inte upp mot de här…»
»Jag visste naturligtvis inte, att det var de här», återtog Jim, »men jag lade märke till platsen och begrep meningen, när jag såg karlarna komma tillbaka utan hästar.»
»Det är nog bäst, att vi ge oss i väg genast», sade Bill med en skymt av oro i rösten. »Han kommer naturligtvis tillbaka för att hämta dem, och sedan börjas den gamla jakten igen.»
»Alldeles min tanke», instämde Jim. »Vi måste skaffa oss ett ordentligt försprång. Men var skola vi ta vägen? Nu är det du, som bestämmer, Bill.»
»Först rida vi tillbaka ett par timmar», sade styrman Bill efter att ha funderat några ögonblick. »Vi måste lämna spår efter oss, så att han får den uppfatt-
