10
hörigheterna, bugade han sig artigt, tog ett steg tillbaka och sade:
»All right, var så god och tag tillbaka det där och stig sedan åt sidan.»
»Det var min själ den underligaste krogplundring jag hört talas om i hela mitt långa liv», utbrast en bredaxlad matros med bullrande basröst. »Blir det ingenting värre än det här, så…»
Han avbröt sig tvärt, ty nu gav en av kvinnorna upp ett litet skrik av förskräckelse. Hon var just framme för att undersökas, och Willy befallde henne taga fram ett litet paket, som hon hade dolt under klänningslivet. Hon hade knappt hunnit ta fram det, förrän han ryckte det till sig, och utropade:
»Här är det!… Men det har blivit öppnat, ser jag.»
Med darrande händer vecklade han upp paketets omslag, som utgjordes av en tjock, vattentät duk. Innanför denna fanns en liten smal rulle.
»Nej», sade han i en ton av omisskännlig lättnad. »Sigillet är obrutet… ännu ha de inte sett någonting.»
»Var inte så säker på det», mumlade mannen med revolvrarna, som inte en sekund glömt att hålla ögonen på det övriga sällskapet.
»Nå, min nådiga», fortfor han därpå och riktade den ena av revolvrarna mot kvinnan, som innehaft paketet, »nu kanske ni vill vara så god och säga oss, var ni fått det där ifrån? Ni vill väl inte påstå, att det är er egendom?»
Kvinnan — en mexikansk skönhet av den trasgranna typen — var alldeles blek. Hennes läppar darrade, men hor svarade inte ett ord.
»Hur blir det? Svara kvickt!»
Med en förtvivlad blick vände hon sig mot en av männen i sällskapet.
