144
De hade naturligtvis ingenting sett. Salandra svor och bannade, men de stackars pojkarna kunde ju inte rå för, att jag inte ville komma och hälsa på dem just då.
’Sapristi, caramba, santa Madre de Dioz’, lät det i ett kör. Men så började det ljusna, och han lugnade sig något. Det var inte precis så försiktigt att hålla på och gorma så där, när man skulle ligga på lur efter en karl som Jim Blasco från Texas.
Då flög det i mig en idé. Jag kom att tänka på, hur vi skaffade oss hästar förra gången.»
»Aha, det var således därför, som du ropade på honom, utbrast styrman Bill. »Jag undrade just, hur du kunde vara så oförsiktig.»
»Vad nu, har du reda på det?» frågade Jim Blasco förvånad.
»Ja, Salandra talade om det för mig, när han försökte övertala mig att ställa mig på hans sida», svarade Bill.
»Det visste jag inte», sade Jim. »Jag hörde bara den senare delen av samtalet.»
»Nå, du ropade alltså på honom», påminde Bill.
»Javisst. ’Hej, gamla stråtrövare’, ropade jag till honom och steg upp på klippan, ’stå inte och svär så förfärligt!’
Ni må tro, att det blev liv i hela högen där nere. De brydde sig inte om att skjuta… det fingo de inte tid till, men jag hörde, hur Salandra skrek åt dem att sätta efter mig.
Jag kilade i väg allt vad tygen höllo, bort mot hålet för att hoppa ned där. Jag sprang naturligtvis inte raka vägen, utan måste ta en massa omvägar kring klippor och stenar för att leda dem på villospår. Det dugde inte, att de fingo reda på den stora hemligheten med klyftan, naturligtvis.
