»Du ser själv, Pedro», sade hon, »vad skall jag göra…?»
»Jaså, är det ni, som lämnat henne det?» återtog revolvermannen och vände sig mot den svartmuskige mexikanaren, som kvinnan kallat vid namn. »Stig fram ett slag, så få vi titta närmare på er. Så där ja… nej, ta inte ned händerna. Sådana gynnare måste man handskas varligt med, misstänker jag. Visitera honom, Willy!»
Ynglingen stoppade på sig det lilla paketet och lät kvinnans tillhörigheter ligga kvar på bordet, medan han undersökte mannen, som med bister min lät honom hållas.
Det dröjde inte länge, förrän han hade plockat fram en tung börs, som han höll upp i luften mot sin bundsförvant.
»Det är min… jag känner igen den», ropade han. »Dessutom står det mina initialer på innersidan.»
Han öppnade den ivrigt för att förvissa sig om, att han hade rätt.
»Söla inte», ljöd det från dörren. »Fortsätt visiteringen.»
Ynglingen lade ifrån sig börsen, som var fylld med blanka guldmynt, och fortsatte undersökningen.
Ögonblicket därpå drog han fram någonting svart, som mannen haft dolt innanför skjortan.
»Ett lösskägg!» utbrast han. »Då kan man förstå, att…»
»Sätt på honom skägget», befallde honom den andre.
Willy lydde och lyckades efter åtskilligt besvär anbringa lösskägget på sin plats.
»Nå, känner du igen honom bättre nu?»
»Javisst, det är han», utbrast ynglingen och tog ett steg tillbaka. »Det är han, som…»
»Räkna pengarna i börsen», avbröts han åter.
