och den kullvräkta trädstammen. Återigen min gamla tur!
Hela tiden pinade jag min hjärna med den ena planen efter den andra, det ena vansinniga påhittet efter det andra. Det var inte lätt, må ni tro, men till sist hade jag grubblat ut det rätta. Och när tiden var inne, så handlade jag därefter.
Resten veta ni, så det tjänar inte mycket till att spilla några vidare ord på den saken.»
»Men skotten?» frågade Willy. »Gevärssalvan?»
»Jag tänkte förskona min ömhjärtade vän Bill från den detaljen», svarade Jim, »Han vill ingen syndares död, men den här historien förpassade fyra synnerligen stora syndare till de sälla jaktmarkerna.»
»Jaså», utbrast Bill, »du…»
»Knäppte dem, ja», svarade Jim. »Hur skulle det annars ha gått till. Om jag låtit dem stanna kvar och vittna om, att det bara var jag ensam, som åstadkommit alltsammans, så hade du kanske dinglat i det här repet så här dags. Nej, här dugde det minsann inte att vara blödig. Det fanns inte något annat sätt, och då kan du väl åtminstone inte säga, att det skedde i onödan.»
»Men det var ju en hel salva», inföll Willy.
»Den kom från dem. Jag hissade upp min hatt på en sten och lät dem skjuta till måls på den. När de höllo på med det, fick jag tillfälle att knäppa dem. Jag hade på förhand räknat ut, hur de skulle söka betäckning, och därför undgingo de mig inte. Så enkel var den saken.»
»Så enkel var den inte precis», sade Bill. »Jag skulle själv ha trott, att det var en hel trupp, som anfallit dem, om jag varit i Salandras kläder.»
»Du kan vara glad för, att du inte är i de kläderna»,