152
Bill red i spetsen, när de begåvo sig utför närmaste bergssluttning och ned i dalen nedanför. Det var en svår och besvärlig väg, men de tre ryttarna livades av utsikten att snart befinna sig i säkerhet i Vuarico.
»Nåja», sade Jim Blasco, halvt för sig själv, »det blir nog inte så trevligt i Vuarico heller. Där få vi det nog hett om öronen, antar jag, när Estella kommer tillbaka.»
»Åh, det är inte så farligt», svarade styrman Bill. »Vi ha guldgrävarna på vår sida, och han är inte allsmäktig. Komma vi fram först, så skall jag inte försumma att tala om för var och en, jag möter, att han slagit sig i slang med en rånare. För resten tror jag inte, att det finns en enda hygglig karl i hela Vuarico, som inte gärna vill hjälpa oss mot Pablo Estella. Han har samlat på hög länge nog nu, och måttet lär väl vara rågat vid det här laget.»
»Då blir det, som jag sade till honom», anmärkte Jim, »krukan går så länge till brunnen, att hon slutligen spricker.»
»Ja, en feg kruka är det», instämde Bill, »men han har inte gjort så liten skada. I värsta fall får jag väl trumma ihop några stycken, som ta hand om honom och skicka i väg honom på första bästa skuta. Sedan får någon annan rapportera in saken till regeringen och tacka för hjälpen.»
»Vilken hjälp?» frågade Jim.
»Kors, de skulle ju hjälpa oss att hålla ordning, vet jag», svarade Bill.
Jim Blasco brast i skratt och Willy instämde.
De hade nu kommit ned i dalen.
»Så där ja», sade styrman Bill, »nu skola vi bara rida om kröken där borta, och sedan…»
»Salandra», utropade Willy plötsligt, »banditerna!»
