Han hade knappt talat ut, förrän flera skott knallade, och ett regn av kulor susade kring öronen på dem.
Bill kastade en blick bakom sig och såg Salandra i spetsen för sitt band komma ridande i sporrsträck in i dalen och rakt emot dem.
»Fort, efter mig!» ropade han och drev på sin häst.
Inom två minuter var han bortom kröken. De båda andra följde efter för brinnande livet.
»Nu blir det kapplöpning», flämtade styrman Bill.
»Vi klara oss nog», mumlade Jim mellan tänderna. »De här hästarna äro bättre än deras krakar.»
»Vi få hoppas det. Men vi ha ridit hela dagen…»
»Det ha de andra också», invände Jim, som inte hade så lätt att tappa humöret.
Det såg verkligen ut, som om de skulle vinna på förföljarna. Jim höll sig sist i raden och kastade då och då en blick bakom sig.
Främst red Salandra — han var till och med ett gott stycke framom sina män, vilkas hästar trängdes intill varandra, när man kom in i passet.
»Skönt», mumlade Jim. »Kom närmare du bara, min älskliga vän. Jag skall nog knäppa dig, när tiden är inne.»
Salandra måtte emellertid ha insett faran, ty han saktade plötsligt farten och höll sig nu jämsides med de övriga förföljarna.
Det var en vild jakt. Slagen av de galopperande hästarnas hovar gåvo eko mot den hårda marken.
»Hurro, flämtade Bill, som alltjämt red i spetsen, »nu komma vi in i den trånga passagen. Skynda på nu bara, så vi äro på andra sidan, innan de hinna inom skotthåll.»
Passet smalnade vid detta ställe och blev så trångt, att de kunde komma igenom endast en och en. Deras
