12
Willy lydde.
»Nå, fattas det mycket?»
»Nej, det är nästan alltsammans», svarade ynglingen.
»Hör, på, värd», ropade revolvermannen till saloonens innehavare, som stod bakom disken med uppsträckta händer, »känner ni den där gynnaren?»
»Ja, han heter Pedro Imanez och brukar tjänstgöra som vägvisare i bergen», svarade värden. »Han brukar alltid komma hit på sina besök i Vuarico, och fruntimret där är hans fästmö.»
»När kom han hit?»
»För en timme sedan, tror jag.»
»Hade han någon i sällskap, utom kvinnan, menar jag?»
»Nej. Han sade, att han nyss kommit till staden, och hans häst står utanför. Han kom hit för att söka upp sin fästmö, som dansar här… Bianca heter hon. Hon…»
»Det är bra», avbröt honom revolvermannen och fortfor, vänd mot Pedro Imanez: »Egentligen borde jag skjuta er en kula genom skallen nu på fläcken, men jag är inte hågad för ett sådant barmhärtighetsverk, Ni skall få vänta, tills den dag kommer, då ni dinglar i galgen. Ni skall få gå er väg, om ni bara först säger mig, hur ni kom på hemligheten med kartan.»
»Jag har varit tjänare åt hans far», svarade Pedro Imanez, med butter min, »och när jag fick veta hans namm, så förstod jag…»
Han gjorde en åtbörd åt ynglingen till.
»Jaså, på det viset. Hör nu på ett slag, ni gode och trogne tjänare, Jag skall ge er ett gott råd: Ta den där kvinnan med er ut ur den här lokalen, sätt er upp på er häst och använd sporrarna flitigt. Gendarmerna
