XVII. Galne Johns gruva.
»Har jag gissat rätt?» frågade styrman Bill, då alla tre kommit fram ur sitt gömställe och kastat en blick på den dystra omgivningen. »Detta är din fars gruva, Willy?»
Willy nickade.
»Ja, här måste det vara», sade han. »Genast jag kom in, så minns ni, att jag hejdade min häst och ropade till. Det var därför, att det med ens gick upp för mig, att hela detta pass med sina underliga vinklar och nischer såg precis ut som ritningen på kartan. Det är en avbildning av passet och ingenting annat. Jag har sett på kartan så många gånger, att jag kommer ihåg varje linje däri.»
»Ja, sannerligen är det inte så», utbrast Jim Blasco, som tagit upp kartan och vecklat ut den. »Så enkelt… men vem hade kunnat tänka sig det!»
»Galne John var slugare, än någon kunde ana», sade styrman Bill allvarligt. »Han uppehöll sig långa tider på andra platser, bara för att leda folk på villospår, om det skulle hända honom något.»
»Men var han inte en liten smula för försiktig», invände Jim. »Vi hade kunnat leta en hel evighet där borta bland bergen och skulle ändå aldrig ha kunnat få tag i den rätta platsen.»
»Nej, det är sant», instämde styrman Bill. »Att Willy gjorde den här upptäckten, ha vi uteslutande Salandra att tacka för.
