äro på väg hit efter er, och när det hyggliga sällskapet här om en stund får veta anledningen, varför de fått besvära sig med att sträcka upp armarna så lång stund, så skulle det inte förvåna mig, om de hade lust att uppmjuka sina styvnade leder en smula genom att hänga upp er i ett rep någonstans här utanför. Allez!»
Mexikanaren lät inte säga sig detta två gånger.
Han nästan sprang mot dörren utan att ens se åt Bianca, som i hast rafsade åt sig sina tillhörigheter och följde efter honom. Hon hann upp honom vid dörren, där hon hjälpte honom att lyfta av järnbommen, varefter dörren låstes upp, och båda försvunno ut i mörkret där utanför.
Strax därpå hördes hovslagen av en häst, som hastigt galopperade därifrån.
»Så där ja, nu är föreställningen slut», sade mannen med revolvrarna och hoppade ned på golvet. »Var så god och ta tillbaka era revolvrar och slå er ned vid borden. Jag bjuder över lag, om ni vill slå er till ro och höra på mig ännu en stund. Jag har en ganska intressant historia att berätta.»
Obekymrad, som om ingenting hänt, stoppade han sina två revolvrar i bältet och gick fram emot disken. Där tog han upp sin börs och kastade en hög slantar till värden.
»Ni hörde, vad jag sade… jag bjuder över lag. Själv har jag blivit en smula torr i strupen, och om ni inte har någonting emot det, så slår jag mig ned här, så att jag får en överblick av församlingen.»
Därmed hoppade han upp på disken och satte sig där med ryggen vänd mot värden. Willy kom fram och ställde sig bredvid honom.
»Ja, nu skulle jag verkligen vilja ha reda på, vad det här är för dumheter?» sade en snobbigt klädd guldgrävare, som tydligen haft tur uppe bland bergen och
