II. Rövarbandet.
Jim Blasco och styrman Bill växlade en hastig blick. Båda hade nyss skrutit över sin rådighet och sitt mod, och nu stodo de där med uppsträckta händer liksom alla de andra. Det var inte någon vidare trevlig situation.
Men det fanns ingen annan råd — de måste lyda. Gevärspiporna riktades fortfarande emot dem genom de sönderslagna fönstren, och de hade ej haft tid att ens tänka på motstånd.
Nu kommo några karlar in genom dörren, även de maskerade. Trots maskerna kunde man emellertid se på dem, att de voro halvblod. medan deras anförare utan tvivel var en äkta mexikan.
På en vink av anföraren skyndade de fram, befriade de överrumplade människorna i salen från deras vapen och togo ifrån dem deras tillhörigheter.
Allt detta gick lika hastigt, som det hinner beskrivas. Inom ett par minuter voro allesammans utplundrade, och de maskerade rövarna bundo ihop sitt byte i knyten med hjälp av klädespersedlar, som de togo ifrån sina offer.
»De där båda ta vi med oss som fångar», sade anföraren därpå, och pekade på Jim Blasco och Willy Foster.
Befallningen åtlyddes omedelbart. De maskerade männen bakbundo händerna på de båda fångarna och drogo ned Jim Blasco från disken, där han satt.
»Så där ja, nu äro vi färdiga», sade anföraren där-
