det viset blir någonting uträttat… Polisen kan gå hem och lägga sig.»
Han talade så högt, att varje ord hördes ute bland den nyfikna folkhopen där utanför, och en högljudd skrattsalva visade tydligt, vem som hade sympatierna på sin sida.
Polislöjtnanten blev alldeles röd i ansiktet.
»Jaså, låter det på det viset», sade han i hotfull ton, »i så fall…»
»Stopp ett slag, min gubbe lilla», avbröt honom styrman Bill. »Ni skall få säga, vad ni vill sedan, men först måste jag ha en syl i vädret. Hör på», fortfor han och vände sig mot kroggästerna, »finns det någon här, som kan intyga för den myndige mannen, att styrman Bill är en karl, som alltid håller sitt ord till punkt och pricka i alla väder, vad det än kostar?»
»Jo, det stämmer», ropade flera röster på en och samma gång.
»Tack», återtog Bill och vände sig åter mot polislöjtnanten. »Ni hörde själv, att jag alltid håller ord. Jag ville, att ni skulle veta det, innan jag tar fram den här igen…»
Därmed drog han blixtsnabbt fram sin lilla revolver och riktade den mot den andres huvud.
»Tyst», avbröt han honom med kraftig röst, då mannen ville ropa sina män till hjälp. »Om ni rör er ur fläcken, eller om någon av era karlar så mycket som lyfter på sitt gevär, så skjuter jag er en kula genom skallen! Styrman Bill håller alltid ord, var det. Ni kan vara lugn för, att han skall göra det nu.»
Polislöjtnanten stirrade förskräckt på honom. Styrman Bill hade talat i så tvärsäker ton, och hans blick visade tydligare än orden och åtbörden, att han var man att göra, som han lovat.
»Nu är det jag, som tar befälet här», fortfor Bill.
3 ― Upp med händerna!
