Sida:Upp med händerna 1945.djvu/45

Den här sidan har korrekturlästs
41

»Men han kommer säkert att hålla ord, när…»

»När han kommer tillbaka? menar du. Ja, det tvivlar inte heller jag på. Därför tänker jag inte stanna kvar så länge.»

»Men hur…»

»Ja, det är just knuten. Det har jag inte funderat ut ännu. Låt oss tänka…»

Jim satte sig ned och såg framför sig med grubblande min.

Han hade inte suttit länge, förrän några karlar kommo in med mat och dryck. De löste fångarnas händer och bevakade dem med höjda gevär, medan de åto.

Jim åt med god aptit, och Willy följde hans exempel.

När de stillat sin hunger, blevo de åter bundna som förut, och karlarna avlägsnade sig.

»Säga, vad man vill, han är inte dum den där Salandra», sade Jim för andra gången och satte sig åter att fundera. »Man kunde nästan frestas att sluta sig till honom. Vi fingo de bästa bitarna av steken, märkte du det. Jim Blasco från Texas bjuder man inte på vad som helst. Nåja, var inte orolig… jag sviker dig inte, Willy. Låt mig bara fundera…»

Han hade knappt sagt de sista orden, förrän någonting helt plötsligt föll ned med en duns mitt framför fötterna på honom.

Det var en lång kniv. Den vassa eggen blänkte, när kniven studsade vid fallet mot klippgrunden.

När de båda fångarna sågo upp, märkte de ett ansikte, som stacks fram över en utskjutande klippa högt över deras huvuden. Strax därpå drogs det tillbaka.

»Styrman Bill, så sant jag lever», utbrast Jim Blasco och böjde sig framåt för att gripa kniven med tänderna.