44
klättra alla tre. Vi göra som förut… jag klättrar före, och sedan få ni komma efter på linan.»
»Men…», invände Jim Blasco, »då kan ju lika gärna jag…»
»Nej», avbröt honom styrman Bill och rullade ihop linan och hängde den över axeln, »jag sade ju nyss, att jag inte gör någonting till hälften. För resten är jag van vid det här.»
Utan att spilla vidare ord på saken begav han sig därpå genast i väg. Han ställde sig med ryggen mot den ena sidan av bergsremnan och tog därpå spjärn med händer och fötter mot andra sidan. Genom knyckar på kroppen samt genom att försiktigt flytta händer och fötter arbetade han sig så småningom uppåt. Det gick inte fort, och säkerligen var det också inte så litet ansträngande.
De båda andra stodo en stund och sågo på under tystnad. Därpå sade plötsligt Jim Blasco:
»Det är onödigt att slösa med en dyrbar tid. Det kommer att ta lång tid för oss båda också att klättra upp på linan. Utrymmet är bra trångt. Vänta därför här, medan jag följer efter styrman Bill. Jag kan också den där konsten. När vi håda kommit upp, kasta vi ned linan till dig. Du binder den om livet, och så drar vi upp dig. Det går fortare…»
Och utan att vänta på svar satte han sin avsikt i verket. Han var smärtare än Bill, och därför gick det betydligt fortare för honom, vig och stark som han även var. Nästan omedelbart efter styrman Bill svingade han sig uppför nästa avsats.
Willy stod kvar där nedanför och väntade. Ett ögonblick hade han funderat på att inte visa sig sämre än de andra. Han skulle nog också kunna klättra, om det gällde. Men så ångrade han sig och beslöt att följa Jims råd. Klok och förståndig, som han var, insåg
