Sida:Upp med händerna 1945.djvu/53

Den här sidan har korrekturlästs
49

man Bill »Han kunde inte vara långt borta, så mycket var då säkert. Jag kunde ge mig katten på, att han skulle stanna någonstans i närheten och komma tillbaka för att leta rätt på mig. Ser ni, det finns ingen i hela Vuarico, som har sett hans ansikte, och därför är det ingen fara för honom att visa sig där, bara han tar på sig en annan kostym.»

»Well, jag grubblade inte länge, förrän jag hade räknat ut, var han höll till. Det måste naturligtvis vara i det här passet. Jag beslöt att ta en lina med mig och se efter om jag kunde komma ned uppifrån. Jag har gjort det en gång förut, då… nåja, det är en annan historia.»

»Och sedan behöver jag inte säga någonting mer», slöt styrman Bill sin berättelse. »Resten vet ni. Att det gick så bra, beror väl på, att vi haft en sjuhejdundrande tur. Men nu kunna vi ha vilat länge nog. Det kan vara på tiden att ge sig i väg.»

Han reste sig upp och tog sin andel av de vapen, han fört med sig. De andra följde hans exempel och därpå begåvo sig alla tre i väg med Bill som vägvisare.

»I början är det litet besvärligt», sade han. »Men om en stund komma vi in i ett litet pass, som är alldeles som en väg. På andra sidan passet ha vi hästarna.»

De klättrade nedför en brant sluttning och hade sedan att ta sig fram över en vild och ödslig terräng med väldiga klippblock, som överallt spärrade vägen.

»Där framme ha vi passet», återtog Bill efter en stund och pekade framför sig. »Bara vi ha kommit förbi de här klipporna…»

»Upp med händerna!» dånade en kraftig röst från sidan, och strax därpå stuckos fem bösspipor upp över kanten på den klippa, han talat om.


4 — Upp med händerna!