ansåg det som sim plikt att ta hand om ett så dyrbart dokument. Om ni vill ha dokumentet, min bäste general, så är det kanske bäst, att ni vänder er til honom.»
Salandra stod tyst och tycktes tänka efter några ögonblick.
»Ni skall inte försöka slå blå dunster i ögonen på mig, styrman Bill», sade han slutligen. »Ni minns, vad jag sade om, att jag känner er. Jag kan våga tio mot ett på, att ni inte gav honom kartan. Ja, det är jag fullt och fast övertygad om. Så dum är ni ändå inte, styrman Bill.»
»Tackar er för komplimangen», svarade Bill och bugade sig. »Nej, det stämmer nog, så dum är jag inte. Han fick ingen karta. Låt mig tänka efter…»
»Nå?»
»Jag lämnade krogen en smula hastigt, vill jag minnas. Och sedan måste jag ju tänka på att gömma det dyrbara dokumentet, innan jag begav mig ut på en så pass riskabel expedition.»
»Menar ni, att kartan är kvar i Vuarico?»
»Kanske det.»
Salandra tänkte efter.
»Nej, min käre Bill», sade han därpå, »ni tog med er kartan, när ni gav er i väg.»
»Men jag har den ju inte… se efter själv!»
»Ni tog den i alla fall med er. Jag skall säga er, hur jag kan veta det.»
»Ja, det skulle verkligen intressera mig att höra…»
»Ni kom hit för att befria fångarna, och så tog ni med er ett par hästar för deras räkning. Jag har redan tagit hand om dem åt er.»
»Tackar så mycket!»
Bill bockade sig förbindligt.
»Jag har undersökt packningen, och där finns kartan inte. Men packningen är ändå av en viss vikt. Om
