det tjänar ingenting till… ni får inte ett ord ur min mun, lita på det».
Salandra funderade några ögonblick.
»Det gäller inte bara ert eget liv», sade han därpå. »Om jag skulle göra början med er vän Jim Blasco från Texas…»
Han höjde revolvern not denne.
Bill såg upp mot himlen, som om saken inte anginge honom.
»Eller om vi först skulle expediera den rätte ägaren till gruvan», fortfor Salandra och vände sig mot Willy. »Tänk er för nu ett slag, min käre Bill. Ni gör honom en björntjänst, om ni fortfar att vara envis. Livet bör vara mera kärt för en så ung man än alla världens guldgruvor. Kom också ihåg, att även jag är känd för att hålla ord. Nu ger jag er en kvarts minut att tänka efter på. Ett… två…»
»Håll», ropade styrman Bill plötsligt, »jag ger mig. Ni har övertaget, general. Jag skall visa vägen.»
»Kunde tänka mig det», sade Salandra och stoppade ned revolvern med ett triumferande småleende. »Led hit hästarna», ropade han och vände sig om. »Vi ha fördröjt oss här länge nog.»
Fångarna lyftes upp på de hästar, som Bill avsett för deras färd uppåt bergen, varefter hela skaran steg till häst och red bort från platsen.
Innan dess hade styrman Bill i ett obevakat ögonblick hunnit luta sig fram mot Jim Blasco.
»Ta det lugnt», viskade han. »Jag skall nog klara den här skivan!»
