»Ibland måste man dock ändra sig», sade han, »Det kan hända vem som helst. För en stund sedan gav ni ert ord på, att ni aldrig i livet skulle låta mig få kartan, och nu…»
»Ja, det är sant», medgav Bill med en suck. »Jag har varit en åsna, och nu får jag stå mitt kast.»
»Säg inte det», återtog banditgeneralen i uppmuntrande ton. »Tänk på, att om ni vill hjälpa er unge vän här, tillade han och gjorde en åtbörd åt det håll, där Willy red i slutet av ryttarskaran, »så kan ni inte göra honom någon bättre tjänst än att ingå på mitt förslag.»
»Vad tänker ni göra med honom?» frågade Bill oroligt.
»Jag behöver honom», svarade Salandra helt uppriktigt, eftersom han nu inte ansåg sig ha någonting att frukta av sina kuvade motståndare. »Jag skulle ha behållit kartan utan vidare, så fort jag lade vantarna på Pedro, och inte brytt mig om att uppträda på krogen, om det hade varit så, att jag kunnat reda mig utan honom. Det hade ju varit ett fint kap… ingen skulle ha haft en aning om, vart kartan tagit vägen, och med den kännedom, jag äger om trakten, skulle jag lätt nog ha fått tag i Galne Johns gruva. Ingen skulle ha haft en aning om, att den kommit i mina händer…»
»Nej, Jag har nog tänkt på det», instämde Bill. »Det var just därför, jag frågade. Det ser onekligen en smula konstigt ut.
»Det är mycket enkelt», sade Salandra. »Det finns en del anvisningar på kartan, som man måste kunna förstå, om man skall ha någon nytta av den. Och de äro skrivna med några konstiga skrivtecken, som jag inte känner till.
»Aha», utbrast Bill, »det var således därför…»
