VIII. Kartan.
»Vad skall det här betyda» frågade Jim Blasco från Texas och manade på sin häst, så att han kom i jämnbredd med styrman Bill, vilken red i spetsen.
»Vad menar du?» frågade Bill.
»Jag trodde, att vi skulle fortsätta uppåt bergen», förklarade Jim. »Men nu rida vi ju tillbaka i stället. Jag känner visserligen inte till den här trakten, men det är inte svårt att se, att vi ha ridit nästan i en cirkel.»
»Det stämmer», svarade Bill. »Vi kunna inte fortsätta raka vägen… vi måste ju räkna med, att vi ha Salandra efter oss.»
»Men han lovade ju…» invände Willy.
»Lovade att stanna en timme, ja», avbröt honom styrman Bill. »Och det kan hända, att han höll ord. Så lång tid gick det väl åt att göra ren skjutvapnen. Sedan måste han ju tillbaka till Dödspasset för att hämta hela styrkan.»
»Du kunde väl gärna ha förmått honom att ge sitt ord på att låta bli oss för framtiden», sade Jim i förebrående ton.
»Åhnej, man skall inte inleda någon i frestelse», svarade Bill skrattande, »i synnerhet en frestelse, som är alltför stark för att kunna motstås. Han sade visserligen, att han aldrig skulle ha ingått på att ge ett sådant löfte, men det hade han nog gjort i alla fall, om jag hållit på det.»
