»Ja, det är just min tanke…»
»Men då skulle han inte ha hållit ord. Han hade ju strax förut svurit på, att han inte skulle ge sig, förrän han fått tag i Galne Johns gruva… mr Fosters gruva, menar jag… och därför hade han ju två löften att välja på. Han måste ju bryta det ena och hålla det andra. För resten, så litar jag inte så mycket på hans stora ord, men jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom och ville inte förödmjuka honom inför de andra banditerna. Det var så lätt för honom att lova att stanna, när han inte hade annat val. Utan dugliga skjutvapen skulle det inte ha varit någon idé att förfölja oss.»
De hade ridit vid pass två timmar i ett sträck genom den labyrint av klippor, bergsremnor och djupa klyftor, som kännetecknade denna ogästvänliga ödemark, när detta samtal utspann sig.
Efter ytterligare en timme, höll Willy plötsligt inne sin häst och utbrast förvånad:
»Men… är det här inte precis samma plats, där vi voro förut?»
»Tycker du det?» sade Bill och skrattade.
»Ja, jag tänkte just säga detsamma», inföll Jim Blasco, »och nu ser jag, att det är så. Där framme är ju bergssluttningen, som vi klättrade upp för.»
»Alldeles riktigt», sade Bill. »Och nu skola vi fortsätta in i passet, som vi kommo ut igenom. Sedan få vi vila oss en smula igen på samma ställe, där vi blevo överraskade av Salandra och hans karlar. Jag har en smula skaffning med mig i packningen, och det skall bli skönt att få något i krävan… Jag är hungrig som en varg.»
»Aha, nu börjar jag förstå», utbrast Jim Blasco. »Du tänker dra Salandra vid näsan…»
