76
hjälp han tidigare på dagen räddat Willy och Jim. Han hade rullat ihop det snett över axeln, och banditerna hade icke brytt sig om att ta det ifrån honom, då de övermannade honom.
»Det var tur, att jag hade det här», sade han flämtande och rullade upp repet, medan han gick vidare. »Annars hade vi varit ohjälpligt förlorade!»
De hade nu kommit fram till andra sidan om den smala bergsrämnan. Här måste de stanna, ty de befunno sig nu på en smal avsats med en tvärbrant bergvägg nedanför. Uppåt eller åt sidorna kunde de inte komma.
Utan att förlora ett ögonblicks tid böjde Bill sig ned och fäste repet kring en uppskjutande klippspets.
»Tur också, att det hände just här. Här har jag varit förut. Jag har varit en åsna, och om det hänt någon annanstans, så hade vi inte haft minsta utsikt att klara oss. Nu måste vi klättra…»
Han lade sig ned och hasade sig över kanten på avsatsen. Strax därpå befann han sig långt under deras fötter.
»Det går bra», ropade han upp till de andra. »Kom efter!»
Jim kastade en orolig blick på Wily.
»Var inte rädd för mig», sade denne. »Jag får inte svindel. För resten skall jag inte se nedåt, och klättra kan jag.»
»Skynda på», uppmanade dem Bill.
Jim Blasco tvekade ej längre. Han grep tag om axlarna på Willy och lyfte honom vidare utanför avsatsen samt sänkte honom sedan, så att han kunde få tag om linan.
Willy stirrade envist på bergväggen framför sig, medan han klättrade, och försökte inbilla sig, att alltsammans bara var en vanlig gymnastikövning.
