Klättringen tog inte lång tid, men tiden föreföll honom lång som en evighet, innan han äntligen kände mark under fötterna och befann sig vid Bills sida nere på en annan avsats.
Strax därpå kom Jim efter. För honom var alltsammans som en barnlek, fast ett svart bråddjup gapade under hans fötter.
»Så där ja», sade Bill, när han kommit ned, nu är det bara synd, att jag inte kan ta med mig linan. Det är inte roligt att lämna spår efter sig, men nu kan det inte hjälpas.»
»Hur skola vi nu bära oss åt?» frågade Jim och såg sig omkring,
»Här är en rämna», svarade styrman Bill. »Det är inte bekvämt att ta sig ned genom den, men det är i stället desto säkrare. Följ efter mig, Willy, och gör som jag. Vi måste skynda oss… de kunna få syn på oss från höjden där framme.»
Willy lydde. Han fann, att denne haft rätt i, att det inte var någon fara att klättra genom den sneda springan, som blev allt bredare, ju längre ned de kommo. Den sluttade snett nedåt, och man hade säkert fäste för händer och fötter. Men han aktade sig fortfarande för att kasta en blick ned i bråddjupet.
Jim Blasco följde efter utan att längre göra några invändningar.
Klättringen gick bra, och en kort stund därefter befunno de sig på en bred avsats, från vilken de kunde komma vidare genom en vid klyfta inåt berget.
»Så där ja», sade Bill och drog ett djupt andetag av lättnad, »nu kunna vi pusta ut ett slag. Det där var nära ögat.»
»Men varför skulle vi lämna hästarna i sticket?» frågade Jim Blasco, »De kunde ju inte rida efter oss rakt
