Då skulle vi kunna ligga på lur där borta bland klipporna och knäppa dem en efter en, allteftersom de komma fram.»
Det syntes tydligt på Jim Blasco från Texas, att han var glad över detta instämmande. Han hade spelat en alldeles för overksam roll under de föregående händelserna, för att den skulle falla honom i smaken. Äntligen fick han åter ett tillfälle att visa sig på styva linan.
Tack vare hans skicklighet lyckades det också för de tre flyktingarna att komma framåt betydligt fortare, och de hunno fram till de skyddande klipporna just i samma ögonblick som Salandra och hans band kommo ridande i sporrsträck och måste hejda sig i farten på andra sidan om det svårframkomliga fältet.
»Hejsan!» utropade Willy, »nu ha vi minst en halvtimmes försprång igen!»
»Ja», instämde styrman Bill, »det ser nästan ut, som om vi skulle klara oss. Bara vi hinna fram till vadstället, så ha vi sedan skogen på andra sidan. Sedan faller mörkret på, och i morgon blir det lika lönlöst för Salandra att söka efter oss som att leta efter en knappnål i en höstack.»
»Vadställe?» frågade Jim Blasco.
»Ja visst. Det är samma flod, som mynnar ut vid Vuarico. Man kan rida ganska bekvämt ända dit ned utefter flodstranden på andra sidan. Salandra aktar sig nog för att följa den. Om han bleve överrumplad där av en hop förbittrade guldgrävare, så vore det ute med honom. Inne i skogen komme han inte långt med ett så stort följe, och över floden kommer han inte annat än vid vadställena.»
»Det var intressant att höra», sade Jim Blasco. »Då äro vi räddade, så fort vi komma över vadstället.»
»Åh, en liten bit försöker han nog förfölja oss. Så
