för att fortsätta tvärs över en liten dal mellan tvenne bergåsar.
Banditerna följde efter. För varje minut minskades avståndet, och de tre flyktingarna började misströsta.
Då hejdade sig banditerna plötsligt, och strax därpå dånade en gevärssalva från bergssluttningen mitt framför dem.
»Gendarmerna», utropade Bill.
En skara ryttare hade helt hastigt dykt upp på krönet av den bergås, dit de ämnade sig, och Bills skarpa öga hade genast känt igen dem. Det var hans gamla antagonist, polislöjtnanten Pablo Estella, och hans gendarmer, som avlossat gevärssalvan mot banditerna.
De stego hastigt av sina hästar och sökte betäckning bland klipporna för att rycka fram mot Salandra och hans band till fots.
Banditerna följde genast exemplet.
Styrman Bill höll inne sin häst och såg helt villrådig ut.
»Här sitta vi nu», sade han flämtande, »utan att komma varken framåt eller tillbaka.»
»Men finns det ingen väg åt sidan?» frågade Jim Blasco.
Bill skakade på huvudet.
»Nej», sade han »vi sitta ohjälpligt i klämman. Om vi råka i händerna på den där polislöjtnanten, så äro vi lika illa ute, som om Salandra fått tag i oss. Jag vet för resten inte, om jag ej skulle föredra banditen, när allt kommer omkring. Nu slåss de om oss som ett par hundar om ett ben, och vi…»
Han fullbordade ej meningen, ty i detta ögonblick träffades hans häst av en kula från banditerna och störtade till marken. Det var endast med knapp nöd,
